jag får alltid negativa blickar och talanden när jag förklarar mina åsikter? och ibland förstår jag inte varför. gör verkligen inte det. vill verkligen inte att folk ska ta illa upp för det jag tycker och tänker, och verkligen inte då man bett om chansen att förklara sig själv då känns det ännu värre att få negativ känslor mot än, men jag kan faktist inte rå för vad jag tycker och tänker och jag kan verkligen inte tro på nånting jag inte gör.

har även svårt att kunna tycka synd om folk längre. blivit lurad för många gånger och inte accepterad.

men en sak som jag tänkt på att allt blir dubbelmoral. för om man tror på osynliga sjukdomar men inte tror på andra saker som är mänskligt bevisat ex, evolution. och sen finns det en annan som inte tror på VISSA osynliga sjukdomar, men är fullt troende den världens revolution.

spelar ingen roll hur många gånger jag säger att jag inte vill att folk ska ta illa upp och bli sura över det här, men det är min åsikt och jag måste skriva av mig, annars bygger jag upp en ilska och det kommer sluta med att jag kommer få min jävla utbrott 24/7!!

som jag sa för ett tag sen, mina utbrott byggs på snabba sekundrar, sparkar och slag kommer imellan, skrikandet, och aggresation, inget medvetande har man, man får världens adredalin kick, man känner ingen smärta eller slag tillbaka, speciellt det här hände då jag sket i alla röster allt jag hörde var min ilska och att se människor som provicerade gjorde allting värre, (när dem står och glor på en som en idiot och gör gester att man är helt störd i huvudet och att man är dumi huvudet och behöver söka hjälp BOKSTAVLIGEN), när man inte kan stoppa något man egentligen itne vill ska ske, utan kroppen har sitt eget liv och det sker utan att man hinner tänka ikapp.

jag vet att allt det här kommer missuppfattas och sura minner kommer ske, men nu måste jag skriva av på bloggen, för hittar ingen blyerst? penna förtillfälligt.

visst jag har fått diagnosen DYSLEXI, och tagit tester och allt för sånt, och jag omedvetet lägger till ord och ta bort visa bokstäver, även att jag har så himla svårt att läsa, jag kan inte få in informationen, och speciellt när jag tvingas att läsa som i skolan så funkar det inte alls att förstå nåt, det blir alltid att leta i texten flera gånger om för att ens förstå frågan, och att läsa ut en lättläst bok är jobbigt och blir oftast i slutändan att man söker sammanfattningen på olika sidor. men jag ser inte det som en sjukdom, utan en störning i min hjärna, ett problem som inte kan tas hand om, utan något man MÅSTE leva med.

hart hört flera gånger om och om, att jag möjligtvis har ADHD från min mamma, och sen blivit retad av det av vissa, men jag ser inte det som en sjukdom här heller, utan ett problem som jag har i min hjärna som jag inte kan fixa.

känns som att jag bara mumlar för mig själv, men jag tror inte på saker jag ser saker som problem som man inte kan rå för om man har, men inte en sjukdom.

OCH största anledningen TILL varför jag ser speciellt VISSA sjukdomar som problem och inte "osynliga sjukdomar" för att jag blivit retad att jag är konstig, knäpp, dum i huvudet, jag måste söka hjälp, det är nåt fel på mig, sen jag var liten (och nej verkligen INTE av min mamma om ni skulle tro något sånt!) och det fortsätter äta på mig ännu i dag, så vafan ska jag göra!? allt jag har vet och kan är vad jag lärt mig och blivit tillsagd gång på gång om, jag har inga sjukdomar jag har problem.

NÅT FOLK MÅSTE FÖRSTÅ OCKSÅ, JAG VILL INTE ATT FOLK SKA TYCKA SYND OM MIG, JAG VILL BARA BLI LÄMNAD IFRED!

en sak som är det jobbig när man gömmer sin smärta, sorg, problem och den rätte jag, så ska man alltid orka stå kvar där för någon annan medans man måste ta itur med sina problem utan att varken vilja eller kunna prata dem. det ända som borde finnas är förståelse att man kan inte göra alla nödja, man kan inte finnas där för alla, speciellt när dem inte ens tar emot det, jag kan inte kämpa för någon längre.